Ida Danielsson

Några minuter efter att jag hade skrivit föregående inlägg så ringde det i telefonen och jag fick veta att min farfar hade avlidit. Han orkade inte kämpa mer efter hjärtinfarkten han fick i måndags. Jag fick skjuts till sjukhuset för att se honom en sista gång. Han såg fridfull ut och såg inte alls ut att ha ont, vilket kändes skönt. Var där i någon timme och sen for jag hem med familjen.

Känns otroligt tungt att han är borta eftersom att han alltid har funnits där. Vi har bott 500 m ifrån varandra och setts väldigt ofta. Han var en av mina bästa vänner och nu finns han inte längre. Även om det var det bästa för honom så är det svårt att förstå. Kommer kännas konstigt att aldrig få se honom igen. Att han inte finns där när man kommer hem till Vitå och ska hälsa på honom.

Nu har han hamnat på andra sidan och efter flera år fått träffa farmor igen. Det är iaf var jag kommer att tänka för då vet jag att han har det bra. Han har varit min förebild hela livet och nu får jag fortsätta livet utan honom. Men jag kommer alltid att ta med mig allt som jag har lärt mig av honom. Jag hör honom framför mig och jag hoppas att jag alltid kommer komma ihåg hans röst. Minnet av honom kommer alltid leva kvar.